Discworld är ett av de spel från barndomen jag minns med mest värme. Första gången jag spelade det var på PlayStation någon gång kring -95. Det satte sådana djupa spår att jag ända sedan dess har mints alla skärmar av Unseen University i detalj. Ända sedan jag kom på att man skulle byta ut trollstaven mot käppen när gammeltrollkarlen tittade bort, har jag förundrats över spelets finurliga pussel.
Men hur håller en av mina barndomsfavoriter idag, 15 år senare?
Spelet börjar med ett långt animerat intro, inte så speciellt snyggt gjort, med dagens mått mätt, men på den gamla go’a ti’n var det sjukt coolt med sådana inslag. Jag stör mig mest på dessa sekvenser, eftersom de ser ut som något billigt barnprogram från 80-talet. Jag började känna hur en bit av min barndom självdog, men dess hjärta började så igen, när jag påmindes om hur vacker in-game-grafiken är. Här snackar vi pixelperfektion. Det är detaljrikt, färgglatt och smakfullt. Det ser ut som en spelbar version av bokseriens framsidor. Ibland stannar man upp, bara för att beundra den undersköna grafiken. Bitvis är det så vackert att det skulle kunna hänga på en utställning. Psygnosis kunde verkligen det där med grafik. Jag får intrycket av att de sneglat en del på Le Chuck’s Revenge och att de gjort allt för att överträffa det. Jag måste erkänna att de lyckats väldigt bra.
Discworlds dialog levereras av storheter som Eric Idle från Monty Python, Tony Robinson, mer känd som Baldrick, och Rob Brydon (spelade Baldrick i pilotavsnittet av Blackadder). Det är dessutom vääääääldigt mycket dialog de läser upp. Förbered dig på att minsta lilla sak avhandlas i detalj, i Monty Python-liknande absurditet och humor. Ibland får man sitta tio minuter och lyssna på hur Rincewind diskuterar de korrekta benämningarna på ryggradslösa djur med en ficktjuv. Det tenderar att bli förbannat långdraget ibland. Även om jag fullkomligen älskar brittisk nonsenshumor, så blir det lite långtråkigt i längden. Röstskådespelarna lyckas väldigt bra, sånär som på ett litet undantag: Tony Robinson. Nog för att jag gillar honom i komediserier, men när han ska förställa rösten fungerar det bara inte. Han kan verkligen inte låta som någon annan än sig själv.
När Discworld släpptes fick det en del kritik för sitt interface. Jag ser egentligen inget att klaga på, jag tycker verkligen att det passar ett så vackert spel att inte ha någon HUD, som tar upp onödig plats, som används bättre för att visa oss spelets vackra grafik. Det är inget “klicka på på Pick up, klicka på det man ska plocka upp”, utan här är det bara att klicka en gång för Look at och dubbelklick för allt annat. Det funkar utmärkt.
Den som ger sig i kast med Discworld måste vara beredd på att det är äckligt svårt. Det är inte lika svårt som Seret of Monkey Island; det är tjugo resor värre. Hur konstigt det än kan låta, så finns det ju ändå en aning logik i pusslen i SoMI, i alla fall ibland, men i Discworld finns det absolut ingen logik. Det är förjävligt svårt. För jävligt svårt. Vad sägs om detta logiska pussel: lägg grodan i munnen på fyllot, så att du kan ta fjärilen för att släppa ut vid en lampa, så att det börjar regna på munken dagen efter så att du kan ta hans kåpa”. Man får knappt någon hjälp i spelet. Inga små vinkar i dialogen eller är man undersöker saker i sin omgivning. Jag fattar inte hur jag kunde ta mig igenom det som liten. Jag hade kanske mer tålamod då än nu. Istället för att lägga resten av mitt liv på detta spel, så gick jag in på GameFaqs vid väl valda tillfällen. Patetiskt, javisst, men till mitt försvar klarade jag Grim Fandango helt utan guide för inte så länge sedan.
Anledningen till att man spelar Discworld är inte pusslen, vilket kan låta underligt för ett peka-och-klicka-spel. Anledningen till att man spelar det, är just för humorn, den klockrena dialogen, den underbara grafiken och den levande värld Discworld ändå är. Under resans gång får man träffa alla från Döden till the Boogey Man och ingen av dem är den man förväntar sig. Alla har sin historia, sitt sinnessjuka levnadsöde och sin plats. Har man läst böckerna blir det en ännu djupare upplevelse, då man förstår referenserna lite bättre och känner världen sedan tidigare.
